Kamrater,
Det är givetvis prekärt att förfalska historien. Själv loopar jag socialt inte sällan min tid som Groko-spelare där Torbjörn Lindberg får klä skott som parhäst i brutala bataljer mot Bulans Piteå HC. Sanningen landar nog dessvärre i min fatala mediokritet i skuggan av den mäktige Tobbe L. Torbjörn har å andra sidan inte spelat på Roskilde i bar överkropp.
En stoisk sanning som dock består stadig är den att Luleå Hockey även denna säsong spelar elithockey på högsta tänkbara nivå och att man bedriver sin verksamhet med den numera nedärvda seden av att inte entlediga sin tränarstab. Detta, kära vänner är en delikatess långt mer smakrik än aftonens gratinerade hummer, nersköljd av en sval bourgogne.
Hösten har varit två saker. Ett vilset Luleå Hockey ackompanjerat av Lulefans passion. En norrbottnisk klassiker. Laget spelar med stödhjul och kärleken bland fansen höjer volymen. Kraven, besvikelsen och de små glädjeämnena. Denna kombo är unik för Luleå Hockey vill jag påstå. Passionen, känslorna och den torra verkligheten mixas upp i en stuvning bara Luleå Hockey kan härbergera.
Sen kom Örebro-matchen. Typ alla var skadade. Såg mamma på isen nåt byte och hennes kompis Birgits schäfer spelade BP. Så kändes det. Vi vann. En remarkabel scenförändring tar sedan vid. LHF börjar vinna och man står hålögd likt en hund som bevittnar ett korttrick. Det är så vackert.
Nu topp 6 med option på topp 3 redan nästa omgång. Vill höja en skål för kylans tradition i föreningen. Osten, Jocke och spelarna, fansens brinn och H-läktarens stämma. Kanske det vackraste i allt detta. Tillönskar eder alla ett fantastiskt 2016 och låt oss stötta Luleå Hockey med än mer passion på andra sidan!
Let’s born to rock.
Ola.
